Jag blev löpare

Tidigt i livet blev jag sportintresserad och mycket beroende på att min morfar som var en stor sportfantast. Han och jag följde många stora sportevenemang tillsammans, bland annat fotbolls-VM 1994 och Atlanta OS 1996. Det är två sportminnen med honom som jag aldrig glömmer och gärna tänker tillbaka på.

Att jag började utöva sport och idrott är därför ganska logiskt med tanke på sportintresset. Däremot har jag aldrig haft någon talang nog för att slå igenom eller bli någon i en sport eller idrott. Även om jag var talangfull innebandy- och tennisspelare, så hade jag inte det som krävdes för att nå eliten. Det hade jag även karaktär att inse.

Mitt sista tennisslag slog jag kanske 2002. Fram till 2016 utövade jag i princip ingen fysisk aktivitet. Alltså, jag var en soffpotatis under 14 års tid. Under den tiden gick jag från normalviktig (74 kilo) till överviktig (128 kilo). Men i maj 2016 förändrades allt. I samband med en företagsstafett fick jag blodad tand av löpning. Det blev starten på en viktresa som idag har blivit en löparresa.

Att jag skulle fastna för löpning är helt otippat. Det mest logiska valet hade varit någon bollsport. Det är snarare mer logiskt att det blev en individuell sport eller idrott. Det är inte så att jag inte är en lagspelare utan jag trivs bäst ensam och inte vara beroende av andra. Det låter kanske tråkigt, men det är det inte. Dessutom är löpningen min egentid och den vill jag spendera med mig själv.

Förutom att jag har gått ned 56 kilo på mindre än ett år, så har jag även blivit en hyfsad löpare. Jag har under hela tiden haft en bra utvecklingskurva och tagit nya steg allt eftersom. Såg inte på kartan i resans begynnelse att jag skulle bli långdistanslöpare. Så sent som för några veckor sedan blev jag även ultralöpare, det vill säga att jag har sprungit ett lopp som är längre än ett maraton. Nådde dock inte mitt uppsatta mål på 50 miles (80 km), utan jag kom lite mer än halvvägs med strax under 47 km.

Idag springer jag fyra gånger i veckan och minst en mil åt gången. Det blir även ett långpass i veckan som brukar ligga på 15-20 km. Avverkar mellan 45-60 km löpning per vecka och dessutom försöker jag få in ett eller två pass med styrketräning. Det är verkligen en radikal förändring av mitt liv, men jag mår så fruktansvärt bra och är piggare än någonsin.

Mål är otroligt viktigt för mig och det är det som har sporrat mig hela vägen. Framledes väntar mitt första halvmaraton i september. Och nästa år är det tänkt att jag ska glänsa med Göteborgsvarvet, Lidingöloppet och minst två ultralopp. Mitt ständiga mål är alltid att bli bättre men framförallt snabbare. Att jag blivit en löpare som kan leverera tävlingslopp i 4:40-tempo är bara sådant som jag hade kunnat drömma om tidigare. Nu är jag faktiskt där och siktar på att springa tävlingslopp i 4:30-tempo innan tävlingsåret 2017 är slut.

Jag tror absolut att vem som helst kan bli löpare. Det handlar bara om inställning, fokus och målmedvetenhet. Precis som Gunde Svan brukar säga, ingenting är omöjligt. Och exakt så är det. Jag är ett levande exempel på det, att man kan bli en hyfsad löpare utan talang eller andra förutsättningar.

Dela gärna
Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Pin on PinterestShare on LinkedInShare on RedditEmail this to someonePrint this page

Blodad tand av löpning

Älskar sport, har alltid älskat sport. Fotboll kanske främst. Fram till ungefär 18-års ålder höll jag på med diverse sporter som tennis, innebandy och badminton. Inom tennis var jag till och med lite lovande. Försökte att återuppta tennisen när jag var sisådär 21-22 år, men det höll i ett halvår.

Sedan dess har jag gjort sporadiska försök att komma igång med något igen, kanske främst med tennisen. Inget har dock blivit bestående och tror det handlar om avsaknaden av kickar. Kickar av att vinna matcher, turneringar och klättra mot toppen. Vid 34-års ålder är det där förbi och utan kickar tappar jag motivationen.

Tidigt i januari i år tog jag ett beslut om att börja motionera regelbundet ett par dagar i veckan. Först handla det om lättare promenader som utvecklades till powerwalking. På tre månader förbättra jag både sluttid och kilometertid för en sträcka på 4,6 km och avsevärt dessutom.

Det långsiktiga målet har varit att kunna springa en kilometer obehindrat och kunna delta i stafettloppet Skurupsmästarna tillsammans med mina kollegor. I mitten av maj sprang jag min första kilometer på många år och någon vecka senare sprang jag en av sträckorna i Skurupsmästarna, helt obehindrat. Vilken kick!

Efter Skurupsmästarna har jag fått blodad tand av löpning och i rask takt har jag gått från att springa en kilometer till att springa tre kilometer. Nästa mål för mig är att springa Wallanderloppets motionsklass på 3 kilometer under 23 minuter och det är inom räckhåll. Springer idag tre kilometer på 23.39 (följ mina framsteg på www.loparnille.se) och det är cirka fem veckor till loppet går av stapeln. Bra med tid att kunna putsa sluttid och kilometertid.

Kickar jag fick då är inte samma kickar som jag får nu. Wallanderloppet kommer jag inte att vinna men jag kan tävla mot mig själv och förbättra sluttid och kilometertid. Tävling är trots allt tävling. Dessutom får jag också känna pulsen igen av att tävla, men på en annan nivå och i ett annat sammanhang. Sedan är jag också en statistiknörd och älskar allt som har med siffror att göra. Detta bidrar också till kickar, att kunna sammanfatta och analysera hur jag har sprungit.

Löpning har aldrig intresserat mig, men nu är jag helt fast. Vilka svängar livet kan ta och i detta fallet bara till det positiva. Mitt första mål blir alltså Wallanderloppet på 3 km och mitt andra är Trelleborgsloppet på 5 km i slutet av augusti.

Dela gärna
Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Pin on PinterestShare on LinkedInShare on RedditEmail this to someonePrint this page